3 år går ruskigt fort. Separationsångesten är fruktansvärd. Vi som har haft så roligt tillsammans, jagat pedofiler, sprängt fram på åkrarna, hoppat stenmurar och stockar, busat i hagen, myst i boxen..

Inget gör en gladare än när ett yvigt ponnyhuvud kastas upp från gräset, spanar förväntansfullt och sedan sätter full fart mot grinden vid bara en liten vissling.
Ett hungrigt hummande när man kommer till stallet på morgonen som ,efter att överlyckligt kastat sig över havre-mineral-betforsblandningen, ska mysa och trycka upp mulen i ansiktet på en, ner över axeln och gärna kladda ner så mycket som möjligt. Och man låter det ske för att det är en kärleksgest.
När man väntar i startfållan på terrängen, och du håller på att explodera av iver. När funktionären räknar ner '3, 2, 1' och det räcker med att tänka att man ska lätta lite på tygeln och du kastar dig framåt med full fart, för att sekunden senare vara uppmärksam på minsta lilla önskemål. 
När man kommer i mål och jag lipar som en gris av allt adrenalin, och du bara står där, knappt andfådd och med en obekymrad blick, 'äh, det där var väl inget. En gång till?'
När man för 1000e gången tänker, 'dags att lägga av med ridningen' så räcker det med en blick, en puff eller 2 minuter i sadeln för att man ska idiotförklara sig själv och ändra uppfattning. 
När man galopperat på fälten så att snön har yrt, tårarna rinner av kyla och vind, och man känner sig fri som en fågel. Att man sedan fått frostskador på kinderna, snoret har blivit två okrossbara ispluggar i näsan och man har glömt hur det är med känsel i fingrar och tår så är man ändå lycklig. 
Eller dressyrpasset när allt har fungerat. Orden 'när två blir till en' har fått en helt annan innebörd, och allt bara flyter på.
När man i vanlig ordning är försenad till tävlingen. Man hinner knappt värma upp, och ändå ger du gärnet på banan och man blir placerad. Att man bara hunnit få i broddar i bakskorna, knappt hunnit knäppa kavajen och verkligen inte hunnit borsta av gruset från stövlarna betyder ingenting. Vi klarade det ju ändå.

  Du har betytt mer för mig än de flesta människor i mitt liv. Förlåt att jag sviker dig.